För ett tag sedan blev det för mycket i mitt liv. Mitt hjärta krossades gång på gång och jag visste inte var det hörde hemma och min hjärna kunde inte tänka klara tankar längre. Ingenting var som det skulle. Så jag flydde. Jag packade mina väskor och började ett nytt liv i en ny stad med nya människor. Det var min sista utväg. Det enda jag inte testat för att hitta tillbaka till mig själv. Jag hade varit vilse så länge bland alla pojkar och mörker och ångest och allt annat som tagit mitt fokus.
Att fly är det bästa jag gjort. Sakta sakta började tankarna klarna. Jag liksom rensade upp bland mina känslor. Allt jag varit för nära och mitt i för att se att det egentligen förstörde mig togs ur fokus. Kvar hade jag bara mig och det som betydde något. Jag lärde mig att jag kan vara lycklig på egen hand. Jag behöver ingen pojke vid min sida för att känna mig behövd.
I takt med att mina tankar rensades upp blev mina känslor alltmer påtagliga. Plötsligt grät jag till filmer, musik, böcker eller bara tankar. Jag skrattade högt till radion eller av ingen anledning alls. Det hade jag aldrig gjort förut och det var en sådan konstig känsla. Det var som en mur som tidigare skyddat mig från mina egna känslor hade fallit och jag var helt genomskinlig. Allt hade tillåtelse att både komma in och ut.
Men allt var inte lika fint. Det fanns dagar och nätter som jag grät mig igenom. Tårarna ville aldrig sluta rinna och jag visste inte varför. Jag grät tills jag skakade och somnade av utmattning. Jag låg i fosterställning och lät duschens kallaste vatten rinna över min kropp.
Jag kommer aldrig förstå hur, men jag vet att ett halvår på flykt räddade mig från att gå sönder helt. Jag har hittat en plats i mig själv jag inte visste fanns. Mina egna känslor.
/x