Problem: Män våldtar. Lösning: Män slutar våldta.

Det som är så enkelt med cirka allt annat verkar i just detta fall vara helt obegripligt. Den logiska lösningen på ett problem är ju liksom att ta bort orsaken till problemet. Men våldtäkt verkar vara någon typ av undantag. Men hur mycket ni än vrider på saken finns det bara ett problem. Och det är att män våldtar.

2012 var 99 procent av de som lagfördes för sexualbrott män. En procent var kvinnor. Av de som lagfördes för våldtäkt var hundra procent män. Hundra procent. Alltså alla. Av de som misstänktes för sexualbrott 2013 var 98 procent män. Så kan vi nu ta varandra i hand och gemensamt säga att det är män som våldtar. Tack, då går vi vidare.

Sedan har vi de som direkt skriker "MEN MÄN VÅLTAS JU OCKSÅ!!!" Ja, jag vet. Har jag sagt något annat? Jag har sagt att det är män som våldtar. Vi är alltså på samma sida du som skriker och jag. För även om män också våldtas, vilket inte ens är i närheten av så många kvinnor som våldtas, kvarstår fortfarande det faktum att det är män som våldtar.

Men vänta, åh nej. Är du en man som inte våldtagit en enda människor? Jaha, det var ju bra, men förvänta dig ingen klapp på axeln. För jag vet att det inte är alla män som våldtar. Men eftersom det just ÄR män som våldtar så tycker jag att alla män har ett ansvar. Precis som jag som vit har en skyldighet att kämpa mot rasism. Precis som jag som smal har en skyldighet att jobba mot sjuka skönhetsideal. Precis som jag som hetero har en skyldighet att stå upp för alla sexualiteter.

På samma sätt har du som man en skyldighet att göra allt du kan för att stoppa denna våldtäktskultur vi lever i. Du har en skyldighet att säga ifrån. Att sprida kunskap och medvetenhet. Att uppfostra dina söner till att inte våldta. Det är din förbannade jävla skyldighet som privilegierad i den här frågan att göra allt i din jävla makt att det ska ta slut.

För det är män som våldtar. Inte alkohol. Inte korta kjolar. Inte spydighet. Inte slampighet. Det är män. Och en sak till. Alla känner en våldtagen, men ingen känner en våldtäksman. Men mer om det en annan gång.


För tvivlare, antifeminister och allmänna idioter kan ni kolla källorna här:
På tal om kvinnor och män
BRÅ

Ha en bra fucking tisdag.

Våldtäktskultur. Punkt slut.

Innan jag börjar ska jag bara samla mig själv. Ta några djupa andetag och tänka att livet går vidare. Trots de som skulle spy rakt ut om de någonsin råkade se det jag nu kommer skriva. Trots de som skulle kalla mig hora och fitta och att jag fått för lite kuk och borde straffknullas.

Men livet går inte vidare för alla. Och det är det jag vill prata om. Våldtäktskulturen. Den är så stor, utbredd, djupt rotad och bara allmänt massiv att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Jag får helt enkelt dela upp det.

Egentligen ville jag bara dela med mig av min fascination över vissa människor. Och inte vilka människor som helst, utan världens mest motsägelsefulla människor. För en sak som nästan aldrig slår fel, är att de som grinar ut "ALLA MÄN VÅLDTAR INTE!!!" skrämmande ofta är samma människor som är väldigt snabba med att påpeka att feminister är manshatande idioter. Stackare. Det kan inte vara lätt att vara ni.

Efter att ha slagit fast det vill jag passa på att slå fast en annan sak som jag har så himla svårt att förstå att folk vägrar inse. Och det är att vi lever i en våldtäktskultur. Punkt slut. Det är så det är. Bara för att du erkänner det betyder det inte att du är för våldtäkt eller vad du nu tror. Det. Är. Bara. Så. Det. Är. Och det är inte förrän folk inser det som vi kan börja bekämpa den på riktigt. Så svälja alla dina motargument och säg efter mig: Vi lever i en våldtäktskultur.

Lev å må.

En nystart på vägen mot framtiden

Jag hade ju en idé om det där med att skriva en text om dagen under ett års tid för att komma igång med det eller något i den stilen. Det gick inte så bra. Livet kom i vägen och jag gav upp. Jag är nog inte så bra på det där med disciplin. Men jag har tänkt om lite nu. Jag ska göra ett nytt försök. Den här gången med lite lägre krav och förväntningar. 

Den här nya idén grundar sig i att jag vill släppa stressen och ångesten som kommer med sociala medier. Jag kom till en punkt där jag kände att det hade gått alldeles för långt. Det var liksom inte kul. Det tog för mycket och gav inget tillbaka.

Den konkreta droppen som fick bägaren att rinna över var för några veckor sedan då jag och två kompisar fick för oss att åka till Gröna Lund. Min första tanke var att fan, nu måste jag instagrama och visa hur jävla härligt liv jag lever. Nej! Det är exakt det jag inte orkar med. Känslan av att om det inte syns på sociala medier så finns det inte. En mysig kväll är ingen mysig kväll om ingen ser den på instagram. Så jag la av. 

Samma sak med twitter. Det kändes liksom som att jag hela tiden var tvungen att skriva något fyndigt och smart och visa upp mina braiga åsikter. Men nej! Det är inte så livet funkar. Det är inte så jag vill att det ska funka. Jag vill kunna ha en fin dag utan att visa upp den. Jag vill kunna ha en åsikt utan att komprimera den till 140 tecken. 

Men ändå har jag tagit upp den här jävla bloggen som jag började med att lägga ned på grund av stressen och ångesten över den. Varför? Jo, för att jag kommit fram till att jag ändå har ett fånigt behov av att uttrycka mig. Av att formulera mina åsikter och tycka och tänka och jag tror fortfarande på idén om att ska en lyckas inom skrivandet så måste en ju fan skriva en hel del.

Så okej. Nu gör vi ett nytt försök. 

Lev och må!